Vården är ett av samhällets viktigaste hörnstenar, ändå känns det som om vi pratar om den i termer av budgetar, siffror och effektiviseringar som om den vore vilken annan sektor som helst. Det är alla som varje dag ger vård och alla som någon gång behöver vård. Just nu står vården inför utmaningar som blir allt svårare att ignorera.
Jag ser vården från två håll. Som vårdare ser jag den pressade vardagen, kollegor som gör sitt yttersta och patienterna som drabbas av ett system som stretar i motvind. Och som beslutsfattare ser jag siffrorna, de begränsningar vi har och de svåra val som måste göras. Det är en ständig balansgång mellan behov och verklighet, där vi gång på gång tvingas till kortsiktiga ekonomiska åtgärder för att balansera budgetar. Men ju längre vi fortsätter på den vägen, desto tydligare blir det att vi har nått gränsen för vad vården och dess personal klarar av. Det vi gör just nu riskerar inte bara vårdens funktion utan det skadar också något djupare, som samhällets förtroende för att vi kan ta hand om varandra när vi behöver det som mest.
Vårdens paradox: För lite personal och ändå uppsägningar
Vården har under lång tid kämpat med överbelastning, personalbrist och ökade krav. Och nu befinner vi oss i en paradox som är både obegriplig och destruktiv. Först stängs vårdplatser med argumentet att det inte finns tillräckligt med personal för att bemanna dem. Nu väljer vi att säga upp vårdare med förklaringen att det saknas pengar. Detta cirkelresonemang leder inte bara till förvirring utan också till en förödande nedåtgående spiral för vården.
Att motivera massuppsägningar och nedstängningar som effektivering är en farlig förenkling av ett komplext problem. Effektivering förutsätter att resurser används bättre och att samma eller bättre resultat kan uppnås med mindre insats. I vårdens verklighet handlar det i stället om färre vårdplatser, tyngre arbetsbörda för personalen och försämrad vårdkvalitet för patienterna.
Det som framställs som besparingar leder till att redan överbelastad personal får ytterligare ansvar, att sjukskrivningar och utbrändhet ökar och att köerna växer, vilket gör att patienter inte får vård i tid. Att kalla detta effektivt är vilseledande. Det är en strategi som riskerar att bryta ner systemet i stället för att stärka det.
Den kortsiktiga ekonomiska vinsten förvandlas snabbt till långsiktiga förluster. Undermålig vård innebär ökade kostnader i andra delar av samhället såsom akutvård och rehabilitering, samtidigt som förtroendet för vårdsystemet urholkas. Effektivisering har blivit ett politiskt alibi för beslut som i praktiken innebär en nedmontering av vården.
Vad säger detta till vårdpersonalen?
Vi skickar ett tydligt budskap till vårdpersonalen: Era insatser är inte värda tillräckligt för att prioriteras. Detta till en yrkeskår som har burit oss genom pandemin, ställt upp när det varit som värst och som nu står kvar med allt högre krav och allt mindre resurser. Jag ser det i mig själv och i mina kollegors ögon, oron för framtiden och känslan av att inte räcka till. Och kanske det värsta av allt, känslan av att vara utbytbar och att deras arbete inte värderas. Hur ska vi kunna locka människor till vården eller ens behålla de vi har när signalen är så tydlig?
Ja, resurser är begränsade. Ja, vi måste prioritera. Men vården är inte en kostnad som vilken som helst. Det vi sparar idag betalar vi imorgon och då är prislappen mycket högre i form av förlorad kompetens, utbränd personal och patienter som inte får vård i tid. Att säga upp vårdare och stänga vårdplatser är inte en lösning. Det är en nödlösning som förvärrar en redan akut situation.
Vad händer med oss som samhälle?
Vård är inte bara en praktisk funktion. Det är ett löfte vi ger varandra att när du är som mest sårbar ska vi finnas där. Men vad händer med ett samhälle som inte håller det löftet? Vad händer om patienter inte längre litar på att få hjälp i tid? Om vårdare inte längre orkar? Och om tilliten till hela systemet börjar krackelera?
Att vara del av beslutsfattandet kring vården innebär att balansera många faktorer. Ekonomin är en viktig del, men vården rör så mycket mer än siffror. Det är vårdpersonalen som upprätthåller systemet, patienterna som är beroende av det och samhället som bygger sin trygghet på att vården fungerar. Därför är varje beslut komplext, med konsekvenser som sträcker sig långt bortom budgetramar. För mig är det avgörande att hitta en balans där vi inte bara hanterar dagens utmaningar utan också skapar en stabil och hållbar grund för framtiden.
Läget kräver handling nu!
Vi står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi längs en väg där vården urholkas och vi förlorar personalens och patienternas förtroende. Eller så tar vi ett steg tillbaka, vågar erkänna att vi har gjort fel och börjar bygga något som håller. Regeringen har här ett avgörande ansvar. Vi förväntar oss att de skapar en hållbar vårdmodell med långsiktiga lösningar som förbättrar arbetsvillkoren för personalen och stärker tillgången till vård över hela landet.
Jag vill se en vård som sätter de som behöver vård mest före siffror. En vård där vårdpersonalen har goda arbetsvillkor och där patienter och klienter får den hjälp de behöver. En vård som är tillgänglig, på rimligt avstånd och där alla kan få vård på sitt eget modersmål. Det är inte för mycket begärt. Det är en rättighet vi alla har och som vi måste skydda.