Fördomar i vårt samhälle

Om du träffar en person som avviker från normen, frågar du då varifrån hen kommer? Om personen säger sig komma från Vasa, accepterar du det som ett svar eller vill du veta varifrån personen ursprungligen kommer? Frågar du när de kom till Finland, vad de gör i dag för att sedan ge beröm för hur fint svenskan flyter eller hur modig de är som har studerat och skaffat sig ett jobb, även om du vet att personen i fråga har varit här över tio år eller är född här? Har du då fördomar?

Barn som har föräldrar med invandrarbakgrund får alla dessa frågor. Jag vill tro att det är av nyfikenhet som man frågar dem varifrån de kommer. En ung tjej sade till mig att hon blir irriterad över att hon får beröm för saker som hennes finska vänner inte får beröm för t.ex. om hon får en åtta i modersmål. Det är inget märkvärdigt med att man pratar flytande svenska, är samhällsaktiv eller väljer vilka kläder man vill ha på sig. Varför klassas val av kläder som modigt eller kunskaper i svenska som duktigt, när man i själva verket har bott hela sitt liv i Finland? Inte har man vunnit Nobelpris eller gjort något extraordinärt då, sade hon.

Om en person för mycket avviker från normen, så kan denna många gånger hamna att rättfärdiga sin existens, vilket givetvis är väldigt energikrävande och fel. Jag själv hamnar ofta i diskussioner där jag försöker förklara, försvara, rätta människor eller peka på deras fördomar mot invandrare som ett kollektiv. Som om det inte räckte, så skall man – samtidigt som man lever ett normalt liv – kämpa och försvara sig mot stereotypier som tillkommer de olika beskrivningarna av ens identitet. 

I det hänseendet är jag mest orolig för är pojkar som i unga år kommit till Finland eller vars föräldrar har invandrarbakgrund. De har på många sätt en enorm press på sig i samhället. Samtidigt som de går igenom identitetskriser skall de försöka leva upp till samhällets förväntningar om att vara extraordinära medborgare och i samma veva kämpa mot fördomar. De blir ständigt associerade med kriminalitet, våldtäktsbenägna och våld i allmänhet. Detta skadar de ungas självbild och den kollektiva beskrivningen av invandrarmän som våldsbenägna blir till en självuppfyllande profetia.

Barn och ungas utsatthet för hat och hot från samhället där främlingsfientlighet, rasism och islamofobi frodas är ett allvarligt problem som skadar deras tillit till samhället. Denna form av mobbning kommer från vuxna individer som rättfärdigar påhopp som en fråga om yttrandefrihet. Förstår de inte att deras ord är sårande och skadar de ungas självbild?

Sedan finns det en grupp individer som är generellt bittra på invandring. Dessa tycker att invandrare stulit finländarnas jobb eller att de på något sätt utnyttjar samhället till sin fördel. De mest absurda kommentarer jag har hört är att invandrare blir serverade på silverfat ur ett socioekonomiskt perspektiv, medan vanliga finländare måste jobba ihjäl sig och ändå inte ha råd med något. Pratar vi om Finland eller ett sagoland? Ingen får någonting gratis och definitivt inte invandrarna. Vissa tror till och med att socialen förser invandrarna med bilar och betalar för deras körkort. Socialen köper varken bilar eller betalar för någons körkort. Faktum är att FPA behandlar alla på samma villkor och detta kan man i klartext läsa på deras hemsida. Socialen betalar bara kompletterande utkomststöd. Invandrare förväntas delta i integrationsutbildningar, jobba eller vara på praktik för att få sitt stöd utbetalt. Om invandrarfamiljen sedan beviljas extra stöd beror det på familjens storlek där man räknat ihop familjens inkomster och skäliga utgifter. Detta gäller alla finländare, inte enbart invandrare.

Eftersom jag är idealist hoppas jag att vi kan sluta dela upp oss i ’vi och dem’ och istället bli till en ’OSS’ som tillsammans kämpar mot orättvisor och för sakliga diskussioner om samhällsutmaningar, såsom arbetslöshet, växande samhällsklyftor, klimatfrågor, radikalisering och ungas psykiska välmående. När vi börjar prata med varandra kan vi åstadkomma förändringar.

Avslutningsvis vill jag säga, att även om stereotypier och fördomar är något som vi alla har inom oss mot olika grupper måste vi vara medvetna om begränsningarna. När en grupp eller kultur börjar benämnas som bättre eller överordnad en annan blir det genast fel och varningsklockorna borde börja ringa. Alla borde på ett personligt plan börja reflektera över sina fördomar – det är det enda sättet att bryta negativa, inrotade tankemönster.