Christchurch, livskvalitet och veckan mot rasism

Temat för den nationella kampanjen under årets vecka mot rasism, som pågår just nu, är i år  #livskvalitet. Det är möjligt att du inte tycker rasism är ett stort problem eller att det inte berör dig överhuvudtaget. Men det berör oss alla i allra högsta grad. Inför veckan mot rasism nåddes vi av nyheten att 50 muslimer skjutits ihjäl och nästan lika många skadats under fredagsbönen i Christchurch i Nya Zeeland. Min reflex när jag hörde vad som hänt var att säga till min 16 åriga dotter, som ofta bär duk ute och som var med och klimatstrejka ”ta av dig duken, det är nog bäst så just nu”. Som mamma ville jag reflexmässigt skydda henne från personer som kanske skulle ta intryck av det som hänt i Nya Zeeland. Men hon,16 åringen, var starkare än jag och sa ”men skall jag låta såna rädslor styra över mig?”

Vi kunde nyligen läsa om något som var misstänkt likt etnisk profilering på basen av hudfärg i Vasa hamn. Personligen blir jag ombedd att visa pass när jag skall boka in mig på hotell när mina kolleger inte förväntas visa ID och jag åker jämt på ”stickprov” i tullen. Att åka på stickprov i tullen, eller vara tvungen att visa pass då jag tar in på hotell kanske inte verkar stort, men många sådana små mikroagressioner samlas och ger en känslan att inte höra till. Dessutom har vi också en strukturell diskriminering som gör det mycket svårare att få ett jobb. Med ett utländskt namn når du sällan ens till intervjustadiet, detta oavsett om du är högskoleutbildad eller söker jobb som inte kräver en utbildning. Det är svårare att få en bostad, ett bankkoder eller något annat som borde vara självklarheter i det finska samhället. Ett flertal rapporter visar på att Finland är ett rasistiskt samhälle och hatbrotts rapporterna från de senaste åren visar också att brott vars motiv är hat eller aggression mot personer just pga av att de är personer med annan bakgrund ökar kontinuerligt. Sammantaget är det en dyster bild av vårt land.
 För att återgå till veckans tema, oftast handlar livskvalitet om att ha en meningsfull vardag, ett socialt sammanhang och acceptans, att få utbilda sig och få ett jobb, myndigheter man kan lite på och en trygg ekonomisk och social grund att stå på. Att man som person ses som en resurs, en unik individ och en fullvärdig medlem av det samhälle man lever i. Här har vårt land mycket att lära sig både på myndighets- och institutionsnivå och på individnivå. Nyckeln är bemötande. Det handlar också om att öka medvetenheten och kultursensitiveten hos våra myndigheter, utbildningsinstitutioner och hos allmänheten.

Om vi fortsätter att tillåta diskriminering, osakligt bemötande och fördomsfullt beteende i vårt samhälle, kommer problemen med marginalisering, psykiskt illamående, en känsla av otrygghet och utanförskap att öka. Detta kan i sin tur leda till myndighetsförakt och t o m vägar in i brottslighet. Om vi vill bibehålla en demokrati där alla har lika värde måste vi lära oss bemötande. Ledarskap, chefer, storföretag, politiker och media måste här sätta exempel. Vi måste våga lita på varandra och lyssna på varandras historia. Vi måste skapa möten och plattformar för att bygga ett starkare samhälle. Det är det samhället och det Finland jag tror på. Jag vet att, tillsammans, kan vi göra det!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *